Sadhu-sanga

- Söndagschatten Mallorca, 12 juli 2009 -

Det är fint att kunna tillbringa några dagar med hängivna och sjunga och prata om Krishna. Särskilt om man inte har möjlighet till regelbundet umgänge med hängivna på grund av till exempel arbete. Umgänget med hängivna är alltså alltid mycket värdefullt, var man än befinner sig, och även om det skulle vara under kort tid. Närhelst du har en hängiven i närheten, tänk då att Gud är mycket barmhärtig. För att inte tala om ifall man har 2, 3, 5, 10, 50, 100 eller ibland så många att man inte inser vidden av den gudomliga kärleken som kommer till oss på ett sätt att det är omöjligt att inte känna sig smittad av den. Uppskatta alltid dina relationer väldigt mycket!

Man måste alltid vara generös gentemot andra. Stor uppskattning av andra, uppriktig vänskap och relationer på en hög nivå av kärlek, är nödvändigt. Verklig sadhu-sanga är att bli vän med de hängivna, att ha nära umgänge med dem. Sadhu-sanga är inte att träffas för att äta pizza, och så inget mer, inte ens ett brev. Det får vara slut med mentaliteten att sätta sig själv i centrum! Vi får inte närma oss de hängivna i en mentalitet av utnyttjande och njutning. Vi bör inte eftersträva att vara ensamma. Det är farligt. Vi måste behagas av umgänget med hängivna, med människor som är andliga sökare. Sinnet kommer alltid att försöka säga motsatsen, och beviset för detta är att vi inte vill engagera oss i någon människas själ, bara ha lite skoj för ett tag.

Viktigast är de mänskliga relationerna
Sadhu-sanga betyder: Vad ska vi göra för att glorifiera de hängivna? Jag ber er alla och hoppas att detta budskap når alla: Snälla, skapa uppriktig vänskap från hjärtat med vaishnaverna! Detta är Vrindavana. Om någon för med sig en negativ atmosfär till templen, försök då genast att sätta stopp för det. Och en annan sak: Det finns ingen anledning att trakassera de hängivna. Var aldrig negativ i relationerna till dina andliga syskon. Till och med skrifterna ligger på ett sekundärt plan. Känner ni till berättelsen om Rupa Gosvami och Jiva Gosvami? Rupa Gosvami gjorde ett misstag i en av sina skrifter men Jiva Gosvami blandade sig inte i det. Av detta förstår man att det inte räcker med skrifterna, för de ligger på ett sekundärt plan. Det viktiga är de mänskliga relationerna.

Dessa råd gäller alla. Den andlige mästaren skriver inte bara för sina lärjungar. Vår mentalitet i denna värld är att önska njuta varje ögonblick; att njuta av relationer. Vi är inte ens intresserade av människornas själ, utan det nöje vi kan erhålla från dem som behagar oss. Och när de inte längre behagar oss, söker vi en annan. Vi dömer alla i relation till hur mycket njutning vi kan få, och vi förargas om någon stör vår njutning. Det är detta som är grunden till att människor blir arga. Det enda vi bör förarga oss över är att vi inte omgående kan ändra denna mentalitet.

Porten till befrielsen
Ifall du säger mig att du förstår Bhagavatam, kan jag testa det genom de relationer du har till andra. Krishna gillar inte bistra miner hos de hängivna. Hängivna som inte för med sig en atmosfär av kärlek i templen men vill vara tjänare till gurun, har inte förstått vad Krishna säger i Bhagavad-gita. När du blir fäst vid en sadhu, öppnas porten till befrielsen. Jag bestämde mig för att söka porten ut ur den här världen sedan jag lagt märke till ingen blir lycklig av att tillfredsställa sina sinnen.

Hängiven är den som är angelägen att ta oss till verkligheten, en som är vår bäste vän och inte uppmuntrar oss i mayas aktiviteter. När ser man ifall du är en avancerad hängiven eller ej? Ge dig iväg och hjälp människor! Sätt fart och gör något, men gör aldrig så att andra mår dåligt på grund av vad du gör eller inte gör. Det krävs inga expertföreläsningar av intellektuella, det krävs bara att lyssna till någon som undervisar genom sitt föredöme och inspirerar oss till överlåtelse. Vad jag vill säga är att ni måste predika överlåtelse. När ska du bli en överlåten hängiven? Att gå ut och predika betyder att tillämpa. Om du inte ägnar dig åt detta och inte blir fäst vid sadhuer, kommer du med säkerhet att återfödas. Vi måste tänka på att arbete i ett oberört sinnelag rekommenderas av Krishna själv, och att arbete i hängivenhet betraktas som det högsta.

Tjänandets maraton
I verkligheten förhåller det sig så att hängivenhet är den gåva som kommer ur tron. Utan tro hos en viss person eller tro i ett särskilt syfte i livet, kommer det varken att finnas hängivenhet eller ansträngning. Som i oidaterapin; där finner vi att tron på något riktigt helar oss, och att tron på egoismen och det som härleds till denna, sänker oss. Som det sägs i Shrimad-Bhagavatam, att bundenheten är orsaken till allt lidande, men tillgivenheten och tron på sadhu-sanga öppnar porten till befrielse.

Ifall man inte är beslutsam, utan ljummen i vad man tar sig för och inte anstränger sig, är det klart att resultatet inte kommer att bli tillfredsställande. Som den berömda frågan: är du hängiven Gud eller är du hängiven den materiella njutningen? Man måste bestämma sig. En hängiven har dess bättre bestämt sig, men man måste ändå varje dag upprepa besluten man tagit. När man befinner sig på ett mentalt plan, och spekulerar och söker någon att skylla sina frustrationer på och utvecklar tendensen att kritisera andra, då börjar maya att leka med en. Därför är det nödvändigt med den mentala träningen, och maraton är nödvändigt för att än en gång fastställa sin position. Maraton mot målet är faktiskt terapi för att ta sig ur förvirringen.

Jag har alltid tjusats av andan som ligger i tjänandets maraton. Jag längtar efter att leva och dö under maraton för Shrila Prabhupada och för alla er. Det är så jag sett mina andliga mästare -- de levde sina liv på detta vis ända till slutet. Maraton är sant tjänande med sanningen som mål och att inte stanna upp förrän man nått målet.

Slöseri med tiden
Om man kan göra flera saker på samma gång är det ännu bättre, så länge man inte tappar uppmärksamheten. Som en förälder som håller på med flera saker samtidigt; lagar mat, städar, sköter barnen, och samtidigt tar hand om ekonomin. Ibland slösar de hängivna sin tid. De tycker till exempel om att prata om andras fel och misstag. Sånt är faktiskt ren prajalpa (struntprat) och stjäl tid från vår predikning. Det är synd att man ägnar sin dyrbara tid åt sånt istället för att predika. Man måste söka umgänge med såna hängivna som står nära ens gurudeva på så vis att de rätt prioriterar sin tid, och hålla sig borta från dem som inte gör det. Vi måste undvika att prata om andra, för att inte tala om dem som inte finns med. Man kan förlora sitt människoliv bara genom detta.

Var och en är galen nog att tro att man är psykolog åt andra och så ger man råd som ingen bett om. Skvaller är en förseelse. Ibland känner folk en viss glädje i att prata om andras elände, och menar till och med att deras elände inte är så illa som de tror. Det finns bara två fall då man kan döma andra: det ena är när personen i fråga ber om det, och det andra är när den andlige mästaren ger oss i uppdrag att vägleda andra. I båda fallen dömer vi endast för att hjälpa människor att bli bättre och för att göra dem lyckligare, inte ännu mer nerslagna i sitt elände.

Transcendental kärlek
Transcendental kärlek betyder att älska alla. Om du ser att någon är olycklig, försöker du hjälpa henne eller honom. Detta är kärlek. Krishna uppmärksammar bara det som är gjort av kärlek. När vi säger att Krishna är i allas hjärtan, menar vi att Krishna har en evig relation till alla. Vi måste vara tacksamma och vara rädda om alla relationer som Krishna skänker oss.

Vi gillar allt som är enkelt, så under vårt sökande efter kärlek vill vi ha den enkla kärleken, vi vill inte göra oss så mycket besvär (tapasya) för den. Men utan uppoffring uppnår vi inget äkta, för att inte tala om kärlek. Vad spelar det för roll om man är en stor distributör av böcker men inte ens kan behärska sitt ego? Att predika och föra en ny människa till Krishnamedvetande, betyder att man fått en vän för resten av sitt liv. En hängiven som är inspirerad vill utöka sin andliga familj. Alla hängivna som omger oss måste vi göra lyckliga, och harmonisera med alla, vara vänliga mot alla. Detta är det utryckssätt jag finner i Shrimad-Bhagavatam, där alla är lyckliga. Du måste alltså behandla andra mjukt och vänligt, och bara på detta sätt blir du en shiksha-guru. Om du önskar dig själv respekt, kommer du att förlora denna respekt. Att vilja bli respekterad är en diskvalificering i andligt liv. I denna tidsålder är det så att om du inte vill slåss, så kommer någon att söka upp dig för att slåss. Sanningen är den, att om man sårar någon i detta liv, måste man återfödas till denna värld.

Att skydda andra
Andligt liv betyder att skydda andra. Varje ny hängiven måste tränas i läran om kärlek till andra. Du bör försöka umgås med dem som alltid ber om förlåtelse, var redo att ta emot andra i Krishnamedvetande, och ta hand om dem. Om inte detta är din plan, att vara en representant för din guru och hjälpa andra, då måste jag uppmärksamma dig på att du slösar din tid. Gör andra lyckliga i Krishnamedvetande! Om du bara följer din guru, shastra och dyrkar Gudsgestalten, är du en kanishtha. När du utvecklar ett gott bemötande gentemot andra blir du en madhyama-adhikari.

Att skydda andra gör en stark i andligt liv, så ju mer ansvar du accepterar, desto större blir du. Men om du missbrukar denna kraft, kommer du att falla ner. Om man vill ha kärlek, vill man ha huvudvärk. Om man inte vill ha ont i huvudet, ska man akta sig för att älska. Men om du vill älska får du acceptera smärtan, och detta betyder att acceptera tapasya (besvär). Var vänlig, mjuk, ödmjuk och arbeta hårt. Vi är inte ett byggföretag, utan ett kärleksfullt team som är till för att hjälpa andra. Vi vill att våra ekologiska gårdar i sanning ska vara en grön oas, men också en kärlekens oas.

Vi bör predika med ömhet. I relationerna till andra måste vi vara exemplariska. Religion betyder att ha en ärlig relation till andra. Om du inte har ärliga relationer med andra, har du ingen religion. Shrila Prabhupada har lärt mig att en hängiven inte bara måste gå ut och distribuera böcker, utan också ta hand om folk.

Vikten av att göra sig omtyckt
Du måste ägna mycket tid av dagen till att odla hjärtats relation med andra hängivna. Festivaler och att komma till de heliga platserna är inga turistresor. Det är resor för att lära känna andra vaishnaver och lära sig att tjäna bättre. Sadhu-sanga betyder krishna-katha, att göra sig av med smutsen, ta del av den information som tar oss bort från denna värld. Genom umgänget med sadhun, överförs den Högsta Kärlekens energi som kallas hladini-shakti, till hjärtat hos sadhakan (aspiranten) då all korruption försvinner och för honom eller henne till fulländning. Men denna typ av sadhu-sanga är mycket svår att uppnå, en sadhu-sanga där det inte längre finns strävan efter prestige. Raghunatha dasa Gosvami säger: "Rikedomen är inte din, men du har den i din Gurudeva, du har den i Krishna, vaishnaverna har den och du får den från dem, och därefter distribuerar du den."

Det viktigaste i ett tempel är att förstå att du måste göra dig omtyckt. Att göra sig omtyckt betyder inte att bli en pratmakare eller någon som är i maya, det är inte det jag säger. Nej, att göra sig omtyckt betyder att älskas för sanningen. Sanningen är högst, gurun är guru, och jag vill att de älskar mig. Varför? För att jag vill att människor älskar Krishna, och jag älskar Krishna. Om någon älskar mig, kommer denne att fråga: Vad vill du att jag gör? Och jag svarar: Jag vill att du älskar Krishna. Men om denne någon är arg på mig, hur ska jag kunna säga åt honom eller henne att älska Krishna? Personen kommer då att säga: "Om du älskar Krishna, då vill jag inte ha med Krishna att göra, för tänk om jag måste stöta på dig igen där!" Därför måste en hängiven med nödvändighet göra sig omtyckt, för annars skulle det vara dålig reklam för Herren. Detta är ödmjukhet.

Att be om förlåtelse
Kanske jag ibland måste be i ödmjukhet, kanske jag ibland måste ropa i ödmjukhet: Var försiktig, det är farligt! Men jag ropar av kärlek. Jag ropar inte för att jag är bättre än du eller nåt sånt. När jag lägger fram det på detta vis blir det mycket enkelt, eller hur? Om du en dag upptäcker att någon inte tycker om dig, borde du genast inse att du gör något fel. Om andra ser bistra ut och inte vill prata med dig... ojoj! Har jag blivit ett monster?

Shrila Bhaktivinoda Thakura förklarar mycket bra i Harinama-chintamani hur man kan rätta till en förseelse man begått. Han säger: Jag har sårat en vaishnava, och jag måste gå till honom eller henne och falla på knä och be om förlåtelse, och fortsätta be tills jag i sanning blir förlåten. Inte bara förlåt som man säger ibland av artighet eller tvång. Nej, man måste gråta "Snälla förlåt mig, jag har sårat dig och jag ville inte såra. Jag vill inte att mitt andliga liv ska hindras genom mitt felaktiga beteende".

Men om den hängivne inte längre är i livet är det svårare. Man måste då leva med denna förseelse. Endast om man glorifierar denne hängivne uppåt och neråt, kanske Krishna förlåter en. Om man sårat en hängiven och den hängivne har gått sin väg innan man ber om förlåtelse, kommer detta att lämna en mur mellan en själv och fullkomningen.

Swami B.A. Paramadvaiti