Fru Pepita, var en mycket förnuftig dam som uppnått en aktningsvärd ålder av 92 år. Hon var helt färdig, som alla andra morgnar, precis klockan åtta, med sitt välkammade hår och perfekt sminkad, trots att hon var nästan blind. Idag var hon redo att flytta in på hem för åldringar. Den man hon varit gift med i sjuttio år, hade gått bort, och av den anledningen måste hon flytta.

Efter att tålmodigt ha väntat flera timmar vid receptionen för ålderdomshemmet, log hon mjukt när man meddelade henne att hennes rum nu var klart. Medan hon styrde rollatorn mot hissen, gav jag henne en detaljerad beskrivning av hennes lilla rum, inklusive lakan och gardiner som hängts upp i fönstret. "Vad glad jag blir", sa hon med samma entusiasm som hos en åttaåring som just fått se sin nya hundvalp. "Fru Pepita, ni har ännu inte sett rummet… vänta".

"Det spelar ingen roll", sa hon. "Lyckan är något man bestämmer i förväg. Att jag tycker om mitt rum eller ej, beror inte på hur rummet är ordnat, utan det beror på hur jag ordnat mitt sinne. Jag hade bestämt mig i förväg för att tycka om det. Det är något jag bestämmer mig för varje morgon när jag kliver upp".

"Det här är mina möjligheter: Jag kan tillbringa dagen i sängen och räkna upp alla kroppsliga besvär som jag har, och allt som inte fungerar, eller så kan jag kliva upp ur sängen och tacka för det som fungerar. Varje dag är en gåva, och så länge jag kan öppna mina ögon, vill jag se den nya dagen och de lyckliga minnen som finns bevarade i mitt sinne… för just detta ögonblick i livet."

"Ålderdomen är som ett bankkonto… man plockar ut det som blivit insatt där. Så mitt råd till dig är att du borde sätta in en stor mängd lycka på det minnenas bankkonto som du har. Tack för vad du gjort för att fylla mitt bankkonto med minnen. Kom ihåg dessa fem regler för att vara lycklig:"

1. Befria ditt hjärta från hat.
2. Befria ditt sinne från oro.
3. Lev i ödmjukhet.
4. Ge mer.
5. Ha mindre förväntningar.

Anonym